Så blev det Barack Hussein Obama som svors in som Förenta Staternas 44:e president. På många sätt helt fantastiskt. Både segertalet efter valet och installationstalet igår var ju otroliga uppvisningar i det som är Obamas styrka: att skapa en känsla av förändring. Det är vida omtalat hur han lyckats förena stora delar av det heterogena USA:s folk, satt en punkt för landets diskrimineringshistoria och lagt grunden för en sällan skådad framtidstro.
Från hans skickliga installationstal måste jag citera två stycken som båda fick mig att inse hur även jag rycktes med i den härliga gemenskap som omger den här mannens väg till inofficiell ny världsledare – inte utan att gåshuden och tåren i ögonvrån framkallades:
Till den muslimska världen: Vi söker en ny väg framåt, byggd på ömsesidiga intressen och ömsesidig respekt. Till de ledare runtom i världen som försöker så split eller skyller sina samhällens olyckor på Väst: Ni ska veta att ert folk kommer att bedöma er utifrån vad ni kan bygga, inte vad ni kan förstöra. Till dem som klamrar sig fast vid makten med hjälp av korruption, svek och genom att tysta meningsmotståndare: ni ska veta att ni är på fel sida om historien, men att vi kommer att sträcka ut en hand om ni är villiga att öppna er knutna näve.
Till alla fattiga nationers folk: Vi lovar att arbeta vid er sida för att få era bondgårdar att blomstra, låta rent vatten flöda, ge näring till svultna kroppar och kunskapstörstande sinnen. Och till de länder, som liksom vårt åtnjuter ett visst överflöd, säger vi att vi inte längre har råd att vara likgiltiga inför lidande utanför våra gränser. Inte heller kan vi förbruka världens resurser utan att ta hänsyn till konsekvenserna. För världen har förändrats, och vi måste förändras med den.
Detta är stora ord. Och efter Bush enorma ord som låter som en helomvändning från denna dåres politik. Men i talet fanns mycket svammel om religion, militarism och flera referenser till USA:s naturliga plats som världens ledande nation. Och det är här någonstans mitt intryck av fenomenet Obama börjar fallera.
För misstag er inte, ingen president i USA kommer inom överskådlig tid kunna vända detta lands historiska skuta som drivs framåt av storkapitalets och militaristiska krafters vindar. Det är en oerhörd symbolik i valet av den första svarte mannen till president i USA. Och hans retorik låter som en kärleksförklaring efter Bush åtta år av hat. Men personligen tyckte jag att det var större år 2002 när arbetaren och fattigsonen Luiz Inácio ”Lula” da Silva blev vald till president i Brasilien. Eller när den kvinnliga socialisten Michelle Bachelet valdes till president i det Chile som bara 15 år tidigare styrdes av fascisten Augusto Pinochet. Eller den kanske största händelsen i amerikansk politik sedan Columbus seglade in i Västindien 1492. För exakt tre år sedan, den 22 januari 2006, svors Amerikas första indian in som president i Bolivia. Evo Morales, kokabonden och socialisten, hade besegrat den vita USA-stödda minoriteten i en jordskredsseger.
Evo Morales, Bachelet och Lula leder alla idag länder där man för en ojämn kamp i det globala fattigdomskriget. Om de kan räkan med Obamas stöd är tveksamt. USA är och kommer förbli en del av problemet i Latinamerika. Att hans politik inte ens är särskilt radikal för sin egen befolkning har jag skrivit om tidigare. Där hade nog den trista vita gubben John Edwards varit ett större hopp för USA:s fattiga. Det är inte ens så säkert att Obama står för den helomvändning som man kunnat hoppas på i det andra globala ”kriget”, det mot terrorismen. Att han lovat stänga Guanatnamófängelset blir ett första test. Men som bl.a. Amnesty kräver i den lysande filmsnutten nedan återstår också att införa ett totalt stopp av tortyren samt tillsätta en oberoende granskning av Imperiets krig mot så kallade ”terrorister”. Det ligger en ofantligt tung förväntan på denna helt klart fascinerande man.
Se Amnestys film genom att trycka på bilden
