Politik i vardagen

Eftersom vi är svenskar börjar vi med vädret. Så har vi det avklarat. Ja, ja. Ni HAR bättre väder i Sverige just nu än vi här i Argentina… :=D Men det unnar vi er. Här har regnat konstant ett par dagar. Här inne i stan är det ok, men ute på landsbygden är det katastrofläge på vissa platser. Folk evakueras. Om de har tur. Ibland glömmer man att det här faktiskt är den s.k. ”tredje världen”. Ett skyfall blir lätt en katastrof för dem som bor i plåtskjul i slummen eller enkla lerhus på landet. För oss är ju Buenos Aires rena rama lyxlivet. Vi bor bra i en jätteläcker lägenhet mitt i city, jobbar några timmar om dagen eller studerar på privatinstitut, och spenderar resten av tiden på gym, shoppar, eller går ut för att roa oss eller äta gott för en spottstyver. Bara det att den där spottstyvern kan vara någons hela veckolön. Om ens det. Just nu strejkar statligt anställda läkare för att få sina löner höjda till knappt sex tusen kronor. I månaden! Det kom inte som en chock att alla vi känner här mutar polisen regelbundet vid till exempel fartkontroller. Det här är ju trots allt Latinamerika. Däremot studsade jag när de berättar att 10 peso räcker gott. Det är 23 spänn! Man kan ju undra vad en polis tjänar som anser det vara lönsamt att dela en tjuga med sin kollega i polisbilen för att inte göra sitt jobb?

Som jag berättade sist hänger vi en del med två killar, Horacio och Julio. Horacios hela familj har mer eller mindre adopterat oss. De är hur goa som helst. De vill ta med oss överallt och visa oss allt argentinskt. I söndags var vi över på middag och sedan tog de med oss ut till floden (Rio de la Plata), dit horder av stadsbor flyr avgaserna på lediga dagar. Horacios mamma är dessutom yogalärare. Så vi bjöd hem henne och Horacio på middag i veckan och så körde vi ett yogapass i vårt vardagsrum. Pappan jobbar på ett statligt verk och tjänar nog bra (inklusive mutorna?). Familjen är vad som kan kallas medelklass. (Klass är i Latinamerika till skillnad mot i Sverige inte ett ”föråldrat” (?) begrepp, det är en mycket tydlig social markör). Han är dock mycket medveten om den tunna fernissa på vilket det nu hyfsat välfungerande argentinska samhället vilar. Trots att han inte gillar vänsterregeringen är han mycket mån av att vi ska se hur ”det riktiga” argentinska samhället ser ut. Så han tog oss med och körde mellan de snuskigt rika stadsdelarna med stora palats och dollarmiljonärer till de slumliknande kvarter som ofta gränsar till öarna av välmående.

Förra lördagen var det 31 år sedan militären tog makten i Argentina och inledde en sex år lång diktatur fylld av mord, tortyr och ”försvinnanden”. ”Det smutsiga kriget” som epoken kallas satte naturligtvis djupa spår i det argentinska samhället, inte minst därför att många av offren för diktaturen aldrig har fått upprättelse. Till exempel gavs juntamedlemmarna amnesti vid återinförandet av demokrati, och de flesta ”försvinnanden” har aldrig klarats upp. Ett vanligt sätt att bli av med motståndare till militärjuntan var att föra bort dem, tortera dem och sedan slänga dem – ibland döda, ibland levande – i Rio de la Plata. Uppskattningsvis 30 000 människor ”försvann” under diktaturen. Den kanske mest kända symbolen för detta är ”mödrarna vid Plaza del Mayo”. En grupp mammor till ”försvunna” som redan under den hårdföra regimen modigt nog gick ut och demonstrerade för att få reda på vad som hänt deras barn. Än i dag demonstrerar de nu gamla gummorna vid torget varje torsdag klockan halv fyra. Det är en gripande syn! För trots återinförandet av demokrati och Argentinas relativa rättsväsende tycker människor att staten gjort alldeles för lite för att utreda vad som hänt och döma de skyldiga.

Förra året utnämnde president Kirchner kuppdagen 24 maj till helgdag för att hedra offren, och i år anordnades jättelika manifestationer. Vi deltog i en på just Plaza del Mayo, framför presidentpalatset mitt i centrala Buenos Aires. Där var tio tusentals demonstranter, allt från anhöriga till diktaturens offer till politiska partier och fackföreningar. Och eftersom det här som sagt är Latinamerika fanns naturligtvis även musik och dans, och gamla som unga och hela familjer, och så klart en miljon Che Guevara-flaggor. Mycket mäktigt!

Nu skrålar fansen till fotbollslaget Boca Juniors – Maradonas gamla lag som spelar mycket nära oss – utanför fönstret, och vi ska ut och dricka en kaffe och jobba på bokmanuset. Det finns några nya bilder på resbloggen och nedan) förresten. Hoppas solen håller i sig hos er! Ha det så gott!

Ps. Tror ni fick fel telefonnummer sist. Hem till lägenheten är det +54 11 4362 8513, till mobilen (går dock inte att skicka sms från Sverige!, men har kvar det svenska numret ni messar) är det +54 15 6693 1506, och till skype använder vi namnen ”sebastian.derle”, ”diana.olofsson” och ”jilljarnsater”.